Longevity-bubblan och monstret vi själva var med och födde. Iskall konkurs.
Vi var med och födde ett monster i Sverige. Ett monster som sakta men säkert i dag, år 2026, växer, sprider sig och ibland äter upp de mindre aktörerna längs vägen. Även dem som en gång hjälpte det till liv. Monstrets namn: Biohacking. Eller longevity. Kanske recovery.
Vi på Bio Logic har flera gånger varit nära att slukas hela. Det värsta ord en egenföretagare vet är konkurs. Därefter kommer Kronofogden och Skatteverket. Jag undrar hur många personer som legat sömnlösa med en verklighet som är inflammerad av en mardröm av dessa ord. Då hjälper inte en iskall cryokammare som lovar bättre djupsömn och mindre inflammationer. Man har sig själv att skylla. Jag vet. Men det är inte lätt. Vägen till framgång är lika komplicerad som anatomin i människans kropp. Nervsystem, organ, kött och blod. Man ska inte bara vara entreprenör utan också vara läkare, ingenjör, ekonom och jurist för att styra genom reglementen och blodkärl. På det ska man dammsuga varje hörn av kliniken och till och med lära sig det senaste redigeringsverktyget så man kan synas på Instagram.
Vi har lyckats stå pall i ett hav av kyla, ljus och elektromagnetiska impulser. Vår vision lever fortfarande och utvecklas likt en cryoblomma som långsamt vecklar ut sina blad under en rödljuslampa med dualchip. Ibland är vi levande döda, iskalla mitt i mardrömmen med tre hägrande ord som håller en vaken dygnet runt.
Tycker du att jag svamlar?
Det tyckte många också när vi för fem år sedan pratade om fettfrysning, cryo, vätevatten, syrgaskammare, rödljusterapi och EMS. Då var biohacking ett ord som många förknippade med att försöka fuska sig till hälsa. Att hacka sin kropp lät ungefär som när datahackers bryter sig in i myndighetsregister. Brottsligt men ganska coolt. Jag ska förklara vad jag menar.
Men innan jag förklarar kastar jag oss tillbaka till början. För att skapa kontext för att skapa content, i en tid då jag inte visste vad orden influencers och content betydde. Där är vi! I en liten skönhetssalong på Lidingö tillsammans med min sambo. Jag har ett naivt sinne, är nästan i extas och uppjagad av vad som sker. Salongens inredning omsluter oss med skönhet, naglar, fransar och ett löfte om mindre rynkor. Mindre rynkor i framtiden, i både hud och sinnen.
”Danne”, säger den ena mannen. Han som är något smalare än den andra. ”Hur känns det? Förstår du nu vad jag talar om?” fortsätter han, reser sig från pallen och går bort till maskinen.
Det är för cirka sex–sju år sedan. Skönhetssalongen ägs av min sambo Victorias vän och Victoria brukar göra skönhetsbehandlingar här för att dra in lite extra slantar. I rummet finns jag, Victoria och tre personer från en firma som säljer maskiner och utrustning för skönhetsbehandlingar. Mina magmuskler jobbar som aldrig förr. Hela coren får kämpa för kung och fosterland och muskelkontraktionerna känns ända ner i tårna.
”Du som PT förstår väl nu, va?” fortsätter mannen och trycker lätt på maskinen med ett finger. Ungefär som om han trycker på en miniräknare för att kalkylera muskelkontraktioner plus argument lika med vinst.
”Ni är ju det perfekta paret. Du som PT och Victoria som sjuksköterska”, säger kvinnan som också är med. Hon ler stort och varmt.
Mina magmuskler skriker. Planka de luxe. Burn baby burn. Jag älskar träning. Coren är grunden till hela kroppens fysiska kapacitet, brukar jag säga. Den absolut bästa coreövningen är hollow, en övning som är grunden för hela gymnastiken. Alltså idrotten gymnastik. Eller ett modernare ord: calisthenics. Träning är liksom min grej under den här tidsepoken.
Nu stiger den tredje personen fram, nästan som om han uppenbarar sig från en skugga i rummet. Hans röst är lite grövre än de andras. ”Daniel”, säger han. ”Hur många PT-timmar sa du att du hade bakom dig? Du har alltså jobbat 5 500 PT-timmar och, vad sa du, haft över 2 500 gruppklasser?”
Nu står han nära och lägger nästan en hand på mig där jag ligger på britsen med bar överkropp och en gigantisk platta på magen. Den liknar ett tillplattat strykjärn i plast. En tjock, grå kabel ligger mellan mina ben och leder bort till maskinen som den andra mannen står och pekfingrar på. Pushar upp styrkan några procent.
”Nu är vi på fyrtiofem procent”, säger pekfingermannen. ”Det är många PT-timmar”, säger kvinnan.
Jag kan knappt tala eftersom mina coremuskler drar ihop sig som om jag ska föda ett barn. Kvinnan har tidigare sagt att hon tycker att behandlingen känns lite som sammandragningar vid en förlossning. Jag håller med. Hur jag nu kan göra det.
”Mmm …” får jag ur mig. ”Aaaha … Precis, 5 500 …”
”Då förstår du väl”, säger mannen som nu står närmast och som precis klev ut från skuggan, ”hur bra den här maskinen är. Den kommer att vara fantastisk inom träning och wellness. Det är ett riktigt monster, Danne. Ett riktigt jävla monster.”
Mitt i mina sammandragningar, när jag ligger där och föder, ser jag Victoria bakom de andra. Hon ser lite orolig ut. Jag förstår inte riktigt varför. Våra blickar möts och något i rummet är elektriskt, farligt, härligt, innovativt och förväntansfullt. Men ändå finns en rädsla där. En rädsla för att man inte riktigt vet.
Monstermaskinen slås av. Mina magmuskler slutar plötsligt jobba. Jag andas. Visionen framför mig blir tydlig. Så in i vassen tydlig. Den målas upp i huvudet på mig och ler tillbaka som en Mona Lisa med abs.
Trenden kommer att stanna. Men jag tror att bubblan kommer att spricka.
I dag, ungefär sju år senare, ser jag en bubbla växa inom hälsa och återhämtning. Rödljusterapi går i spetsen, tätt följd av orden longevity och biohacking. Utvecklingen sker över hela världen, men vi håller oss till Sverige och vår del av Norden. Det är här vi arbetar, möter kunder och ser hur verkligheten bakom behandlingarna faktiskt ser ut.
För jag tror på den här utvecklingen. Människans vilja att må bättre och återhämta sig för att optimera kommer knappast att försvinna. Den kommer att skapa nya behandlingar, produkter och verksamheter under lång tid framöver. Kom ihåg att jag säger saltrum med saltluft. Lägg det på minnet, så får vi se vad som händer om sju år. Min fingertoppskänsla för detta är ganska bra nu, men jag kan ha fel. Du måste ha saltet i luften i saltrummen, annars kommer Plus-Sverker-Danne att ge minus. Små saltpartiklar som rensar luftrören.
En bubbla kan spricka även om behovet bakom den finns kvar. Titta på träningen. Från aerobics i lila tights och pannband, via Arnold Schwarzeneggers bicepscurl, till CrossFit, Tough Viking och nu Hyrox. Vi tränar fortfarande, men formerna förändras. En gång stod vi framför en tjock-tv och försökte höra instruktionerna: ”Knip! Dra ihop skinkorna! Och upp med knät!”
I dag ska samma skinka först tränas, sedan utsättas för elektromagnetiska impulser, därefter kylas i cryo och sedan återhämtas med mekanisk koppning eller motordrivna Presso-byxor. Och innan dagen är slut ska vi hinna hitta vårt inre lugn framför en rödljuspanel. Med infrarött ljus, förstås. Ska vi vara riktigt i framkant ska det vara IRELT. Men före IRELT-vågen måste vi gå igenom några år med rödljusprodukter på 640–850 nm i 178 olika former. Allt från tofflor, kepsar och handskar till bälten och underkläder. Alla måste få tid att förstå skillnaderna mellan våglängderna. I går såg jag faktiskt en dildo med infrarött ljus. Stannade inte för att kolla om våglängderna var korrekta, men just nu står vi mitt i soluppgången av UV-fritt ljus överallt.
Jag skämtar om uttrycken och prylarna, men jag tror på viljan och vetenskapen bakom dem. Jag vet om effekten och att det funkar på flera plan, men med olika kvalitet såklart. Vi människor kommer alltid att vilja utvecklas. Må bättre. Orka mer. Och åtminstone sträva efter att se om gräset är grönare på andra sidan, så att vi kan jorda lite bättre. För du vet väl vad grounding är? Spå-Danne sätter grounding, frekvenser och terahertz före saltrum, trots att de är något lika. Äpplen och päron. Vilken frukt säljer bäst? Det beror på tid och säsong kanske. Testa att sälja kyla i ett vinterland!
Samtidigt uppfinner vi allt fler sätt att göra livet bekvämt. Mer stillasittande, snabbare belöningar, ständig uppkoppling och ett bekräftelsebehov som kan få en vanlig promenad att kännas ofullständig om den inte dokumenterats digitalt, helst med WHOOP. Hyllorna på Ica är både inflammatoriska och ekologiska i mängder. Vi går upp och ner, fram och tillbaka utan att ta ett steg mot något egentligen bättre. Balans. Naturlig motvikt.
I detta växer en längtan efter balans och rörelse, återhämtning och kontakt med kroppen. Analys och förståelse för vad just vi behöver, i stället för att slänga halva lönen på kosttillskott som vi inte har en aning om kroppen absorberar. Här har biohacking och optimering hittat sin plats. Precis som träningen kommer området att ändra form. Vissa saker kommer att försvinna, andra utvecklas och några bli en självklar del av vardagen. Men hur var det nu med bubblan som jag snackade om?
Jag kan inget om finansbubblor. Jag kan vår verklighet.
Bostadsbubblor, techbubblor och bitcoinbubblor får någon annan förklara. Jag bor i hyresrätt och har en bakgrund som gör att bankerna knappt ser mig som kreditvärdig. En svartvit Nokia har länge känts mer begriplig än den senaste iPhonen. Och bitcoin? Vad är det egentligen? I min värld låter det fortfarande som något en datanörd lyckats cyberspace sig till ett lyxliv på Caymanöarna med, genom smart digital trade.
Tacka vet jag hårda cash. I stället för ATM har jag fördjupat mig i ATP. Cellens energivaluta. Men nej, detta är ingen ekonomisk expertanalys. Det är min bild från insidan av en bransch där jag har satsat min tid, min ekonomi och väldigt mycket av mig själv.
Bubblan jag pratar om består av förväntningar, kalkyler och löften kring alla de verksamheter som nu vill leva på människors växande intresse för hälsa. Någon måste ju leverera och samtidigt bygga trenden. Kliniker. Studios. Entreprenörer. Behandlare. Gamla PT-kollegor och fitnessprofiler som vill ta nästa steg. Människor som ser en möjlighet att hjälpa andra och samtidigt skapa sin egen försörjning. Många av oss är drömmare med ambitioner, arbetsvilja och ett ganska rejält entreprenörsdriv.
Själv kanske man tror och önskar att man har V12-motorer till pungkulor. Eller agerar därefter. Inte storleksmässigt, utan i betydelsen mod. Och ibland övermod. Red Bullinfra powerballs, om ni så vill. Hälsobollar med natursocker, gjorda på Bluewater.
Det har hjälpt mig att sätta saker i rörelse. Det har också gjort att jag ibland tryckt på gasen innan jag riktigt förstått hur brant backen framför mig är. Ungefär −87 grader. Min vision har hela tiden varit att göra det här tillgängligt för fler. Att bygga något stabilt och samtidigt slåss för den lilla människans plats i biohackingland. Både egoism och empati bakom samma rödljusmask.
”Kom, Marion. Vi drar till Sherwoodskogen och jordar oss.”
Bio Logic – med vissa Robin Hood-ambitioner. Men ändå inte, eftersom jag självklart också har ett egoistiskt syfte. Jag vill själv växa och expandera bolaget, för det bor en driven entreprenör i mig. Att vara groundad i sanden i en solstol på Caymanöarna och lapa äkta rödljus från solen skulle inte heller jag tacka nej till.
”Vad kör du för bil?” frågar mannen som står precis vid britsen. Jag sätter mig upp och känner på magmusklerna. Vi är tillbaka i skönhetssalongen på Lidingö, för ungefär sju år sedan.
”Ja, vad kör jag?” säger jag högt och tänker efter. Lite omtumlad av den korta behandlingen. ”Kia Sportage”, säger jag när jag faktiskt drar mig till minnes vad vi har för bil.
”Kia Sportage”, upprepar han. ”Bra, praktisk bil, men ingen V12-motor direkt.”
Vi tittar på varandra som om han vill ha bekräftelse på att jag faktiskt inte själv stoppat in en V12 i den. ”Nej, inte direkt”, säger jag.
”Den här”, säger han efter att ha fått bekräftelsen och går bort till maskinen. De andra står runt den i en cirkel, som om det vore ett tärningsspel på gatan i det djupaste Bangkok. Victoria är också framme vid maskinens display och tittar. Beredd att kasta tärningarna.
”Den här”, säger han igen. ”Det är inte en V12-motor det heller, men man kan nästan jämföra den med det. Som en Tesla de luxe. Stark som fan. Förbränner fett samtidigt som den bygger muskelvolym. Tjugofemtusen situps på trettio minuter. Det kallar jag optimering. Eller hur?”
När drömmen får ett leasingavtal
Det är här jag tycker att det börjar bli riktigt intressant. Och svårt. Små kliniker och nya studios erbjuds maskiner och utrustning som presenteras som nästa stora möjlighet. Behandlingar som ska locka kunder, skapa återkommande intäkter och placera verksamheten mitt i en växande trend. Samtidigt suddas gränserna mellan skönhet, fitness och wellness ut. Fettfrysning erbjuds vid sidan av andra kroppsbehandlingar. Återhämtning flyttar in på skönhetskliniker. Behandlingar marknadsförs till bredare målgrupper, och ordet klinik byts gärna mot studio.
I det här mötet finns möjligheter. Men också utrymme för väldigt stora löften. Maskinerna är ofta svindyra. Ändå kan steget till att skaffa dem kännas förvånansvärt litet. Du behöver inte betala allt direkt. Du kan ta dem på leasing. Eller hyra dem. Du får kanske några inledande månader utan avgift för att hinna starta, etablera dig och bygga upp kundflödet. Och runt kalkylen finns berättelsen:
Marknaden växer. Intresset exploderar. Kunderna kommer. Du kliver in vid precis rätt tillfälle. Det låter bra. Väldigt bra. Med V12-motorer och rätt siffror i första kastet är det lätt att dras med. Och pennan håller man själv i. Ungefär som när du ska teckna det där telefonabonnemanget och får senaste iPhonen på köpet. Men några månader går fort när du samtidigt ska hitta lokal, skapa ett varumärke, lära dig utrustningen, bygga bokning och hemsida, marknadsföra dig och förklara behandlingar som många kunder aldrig tidigare hört talas om. Det kostar mer än bara tid och kunskap.
Verkligheten är betydligt svårare än den som ryms i en säljpresentation.
Instagram visar sällan fakturan
Samtidigt ser vi kända profiler och entreprenörer med kapital öppna exklusiva klubbar för en målgrupp som också har kapital. Medlemskapen kostar skjortan. Miljöerna är snygga. Longevity för den ekologiska gräddan, med en doft av Bryan Johnsons koncept. Don’t die. Instagram fylls av människor som badar kallt, står framför ljuspaneler och skålar i en elektrolytsmoothie efter dagens optimering. Detta sker nu. Just nu, 2026. Analysen ska helst gå ända in till sista ändtarmsmolekylen.
Men vi backar bandet igen. Till innan longevity tog den här platsen i flödet och biohacking fortfarande sågs som skumt. Ungefär ett år efter mötet i skönhetssalongen på Lidingö, där jag hade påtvingade sammandragningar av elektromagnetiska impulser. Nu stod vi vid Odenplan i stället. I en egen lokal.
Året däremellan hade varit ett slit dygnet runt med nya, innovativa maskiner. Intresset var stort, men ekonomin var tuff. I vår iver, nyfikenhet och vårt driv gjorde vi allt för att föra in de dyra skönhetsbehandlingarna i wellness- och gymbranschen. Jag trodde starkt på det. Det funkade ju. Jag tyckte att mina första modeller och försökskaniner hade fått otroliga resultat, så första året gick åt till att behandla, behandla och behandla. Alla ville ha. Men ingen ville riktigt betala.
Samma trio som besökt oss på Lidingö stod nu framför oss igen. Under tiden hade vi slutit svindyra hyresavtal med dem för olika maskiner. ”Cryo!” sa mannen som hade frågat vilken bil jag körde. ”Cryokammare! Det är det senaste som ni måste ha. Ni måste vara först! Ronaldo går i en varje dag!”
En av våra tidigare maskiner kostade 12 500 kronor att hyra i månaden. En annan 8 000 och en tredje runt 10 000. Sedan låg vi efter med diverse fakturor till samma bolag för kompressionsbyxor, morgonrockar och annat smått och gott. En gel eller kräm som vi använde vid fettfrysningen kostade 1 500 kronor burken. Listan var lång på kostnader som under det senaste året hade ätit upp vår lilla verksamhet.
Om jag då hade vetat vad jag vet nu, fem år senare, skulle jag kanske ha agerat helt annorlunda. Eller skulle jag det? Om jag hade vetat hur mycket jag och Victoria skulle gråta blod, kämpa och kriga oss svettiga. Hur många gånger vi skulle fråga oss hur vi skulle kunna driva Bio Logic vidare utan att bolaget blev något som straffade oss för resten av livet. Om jag hade vetat allt detta när mannen ropade ”Cryokammare!” rakt ut i luften, som om det var Jesus själv som steg ner från molnen, skulle jag förmodligen ha agerat annorlunda.
Kanske. Kanske inte. Just i dag, den 7 oktober 2026, svarar jag nog nej. Jag skulle nog inte ha agerat annorlunda. För någon månad sedan? Jo. Då skulle jag ha svarat att jag borde ha agerat helt jävla annorlunda. Att jag aldrig skulle ha klivit på idén att vara först i Sverige med att etablera en helkroppscryokammare. Minus 87 grader i ett redan förbannat kallt Sverige. Varför då?
Jag gråter med alla som ligger sömnlösa natt efter natt, där konkursen hägrar som liemannen. Som ändå kliver upp, torkar bort stressen, djupandas och levererar det bästa de kan för det de tror på. Samtidigt måste man vara försiktig. Besluten är ens egna, även när man vill tro på allt som målas upp.
Plötsligt stod vi där med ett cryomonster och helkroppscryoterapi mitt i Stockholm. Vi slog upp dörren i vinter-Sverige till minus 87 grader för allmänheten. Pålästa, med huvudet fullt av vetenskapliga studier. Utan att riktigt veta hur vi skulle få spridning lyckades vi få kändisprofil efter kändisprofil att komma. Var det inte TV4 så ringde Expressen. Eller Youtube-Mauri. Samtidigt frös fotbolls-, MMA-, basket- och hockeyeliten hos oss.
Monstret vi var med och födde började växa. Jag utbildade andra, från personal på stora gymkedjor till aktörer som ville göra samma sak som oss. Frikostigt och kanske naivt, för att sprida behandlingen. Det räcker åt oss alla!
Åren gick. Vi blödde ekonomiskt. Trenden växte, men vi hade svårt att hitta en prissättning som både gemene man ville prioritera och vår verksamhet kunde leva på. I ena änden superlyxiga medlemskap där allt verkade ingå, till och med padel. Eller ja. Typ. I andra änden ett besök för mindre än en lunch. Samma lika kallt.
År 2021 stod vi där med öppna armar. Ivriga. Hungriga. År 2023 toppade vi omsättningen och hade mycket folk. Kostnaderna ökade också. Någon gång på vägen behövde vi hjälp. Fortfarande media, event och hela Sverige bakar nyttigt. Wahlgrens värld och Let’s Dance-deltagare trillade in under säsongerna. Det såg ut som om vi fick tio av tio poäng i dansen framåt. Men bakom behandlingarna skavde träskorna när vi försökte dansa på röda mattan.
Bakom behandlingarna fanns vi
Många gånger har vi frågat oss om vi gjorde rätt. Flera aktörer kom efter oss. Jag hoppas att de hade, och har, bättre villkor. Att de satte högre krav på support och stöd än vad vi gjorde. Det är ett under att vi fortfarande står här. Att vår Insculpt fortfarande smattrar i behandlingsrummet, dag ut och dag in. Den där maskinen som födde monstret från början i skönhetssalongen på Lidingö.
Kall konkurs. Jag tror att monsterbubblan kommer att spricka inom ungefär fem år. Att de som inte har råd att stå kvar försvinner, en efter en, när branschen justerar sig i pris och utbud. Det är min prognos från insidan. Och en del av pressen har vi själva varit med och skapat.
Se bara på våra egna priser för Insculpt. Insculpt är namnet på maskinen vi använder. Emsculpt är ett annat namn som många känner igen. Det finns fler maskiner som arbetar med elektromagnetisk muskelstimulering, men namn och liknande teknik säger inte allt om kvalitet, hållbarhet eller resultat.
2021: Vi tog ungefär 1 500 kronor per behandling. Jag såg priser i skönhetsbranschen som låg betydligt högre.
2023: Vi tryckte ut annonsering och marknadsföring med högt tryck. Första gången kunde man prova för 349 kronor. Våra kostnader var enorma och vi behövde få in många kunder. Snart började vi sälja klippkort på kampanj, ofta fem behandlingar för 2 999 kronor. Plötsligt hade vi fått ett rejält genomslag. Insculpten drog in pengar som till viss del fick bära kostnaderna för all annan utrustning. Ändå var det tufft.
2025: Kampanj vid löning hade blivit standard för oss. Samtidigt hade trycket på cryokammaren minskat. Jag upplevde att intresset fanns kvar, men jag drev inte längre på som förut. Jag syntes mindre och förvaltade inte vår ögonsten, vårt dragplåster, på samma sätt. Fyra år av arbete dygnet runt hade slitit ner mig. Min frånvaro fick kliniken att läcka. Vi var nära att gå under.
I desperation sänkte vi priserna på klippkort för att hålla oss över ytan. Kampanjerna haglade över alla behandlingar samtidigt som kliniken tappade fart. Våra glansdagar och känslan av Bio Logic Sweden hade sakta tonats ner i en något sliten lokal. Kammaren tog emot sina trogna kunder. Insculpten puttrade på. Fem behandlingar för kanske 1 500 kronor. En och annan klev in i rödljuset. En och annan körde lite allt möjligt.
När bubblan spricker kommer jag att vägra ge upp.
När tärningen kastades för flera år sedan i en skönhetssalong på Lidingö var det som om ödet ville ge mig ytterligare en hård prövning. De flesta känner inte till min bakgrund. Den är en helt egen story. För ungefär tjugo år sedan kastade jag de där tärningarna på en bakgata i Bangkok. På riktigt. För att överleva.
I cirka två år levde jag i slummen, näst intill hemlös. Ibland gick det flera dygn utan mat. En lång historia kort: mitt livsperspektiv förändrades i det där ghettot. Till slut visade tärningarna mig vägen hem till Sverige 2010. Sedan dess har jag arbetat med att bygga upp min mentala och fysiska hälsa. Mitt kall har blivit att använda ny, innovativ teknik för att sprida välmående och hjälpa så många som möjligt att optimera kropp, sinne, själ och fysik.
Sommaren 2026. Nyss. Jag stod med dammsugaren i ena handen och ett draperi i den andra. Bio Logic var i krasch. Andra kliniker och liknande studios runt omkring oss hade fått slå igen. Några med cryokammare, andra utan. Mardrömmen var verklig.
Att ge upp har aldrig legat i min natur. När problemen blir stora tänker jag tillbaka på tiden när jag drog runt på Bangkoks bakgator. 59 kilo skinn och ben. Gjorde allt för att undvika sista kapitlet. Nu var jag tillbaka efter en längre frånvaro från kliniken och skulle göra ett sista försök att stabilisera henne.
Det bor historia i väggarna. Bakom receptionen. På britsen. Men framför allt i kammaren. Trots bara fem år på nacken hade hon, Bio Logic Sweden, varit med om otroligt mycket. Kanske skulle en sista kraftansträngning få någon där ute att se oss. Vilja vara med. Hjälpa oss att bli en av dem som stod kvar trots konkurser runt omkring och våra låga kampanjpriser.
Jag tryckte in eget kapital och fick stora minustecken på kontot. Putsade upp mina skills och tog fram problemlösaren i mig. Tänkte tillbaka på svårare tider för att finna styrka. Städade. Stod bakom receptionen varje dag, varje kväll. Välkomnade nya kunder, gamla kunder och försökte kontakta dem vi hade tappat. Hängde upp nya gardiner. Försökte komma med nya idéer. Bantade kostnader. Skar ner, skar ner och skar ner. Flyttade bordet till höger, sedan till mitten. Pyntade med rödljusprylar så gott jag kunde.
Jag lade all min kraft på kliniken. Victoria fick bära mer av det privata samtidigt som hon arbetade som sjuksköterska. Kunskapen om träning, biohacking och hälsa sitter i mig som ett eget nervsystem. Slingrar sig runt stommen av mitt skelett, som består av vilja. När jag öppnade dörren igen och hade bestämt mig vällde idéerna fram. Produkter, projekt och ett hav av nytänk för att göra comeback med Bio Logic.
Men en stor saknad ekade fortfarande bakom dörrarna. Kunderna började strömma in igen. Viljan var tillbaka. Kylan fanns där, liksom biohacking-snacket över en rödljusbehandling. Det som saknades var stabilitet. Någon som kunde skjuta till kapital och ge Bio Logic Sweden rätt att få andas.
Jag visste att vi hade mycket att bygga på. Erfarenhet i branschen. Ett starkt varumärke. Ett stort kundregister. Fantastisk feedback och recensioner från kunder. Framför allt hade jag viljan tillbaka. Och en stark insikt om att jag behövde lära mig av mina misstag. Jag gick ut i olika forum för att se om någon såg vad vi hade bakom den platta fasaden på Norrtullsgatan 39C.
2026: Vi försökte bygga stabilitet med medlemskap, men fortsatte också med kampanjer för att få in pengar. Fem Insculpt-behandlingar för 1 899 kronor. Biohacking till folket. Men kliniken behövde också kunna leva.
Två gånger hade han varit inne på kort tid. Ställt frågor. Det var något som fick mig att känna att han ville veta mer än en vanlig kund. Han tittade liksom bakom draperiet. På ett genuint nyfiket sätt. Vid femte besöket började jag förstå att det inte bara var löst snack. Jag hade också kollat upp honom och det han berättat. Intresset för vad vi gjorde verkade stort och kapitalet borde finnas där. Supertrevlig, nyfiken och korrekt. Framför allt kändes han genuint ärlig.
Processen var igång. Ett tiotal gånger under resan hade vi haft potentiella investerare i farstun. Bokstavligen i kammaren flera gånger. Det hade varit ruskigt nära, men alltid skitit sig i sista stund. Den här gången var något annorlunda. Det kändes som om han såg rakt igenom oss. Förstod vad vi hade varit med om och värdesatte slitet från dagen då jag låg på britsen och var med och födde ett monster. Ett monster som kanske kunde växa till något utöver det vanliga. En cryoblomma som äntligen kunde få slå ut.
Häromdagen signerade vi. I dag känns det som om vi äntligen, äntligen inte står ensamma. Vi är ett gäng med en gemensam vision om att ta det här brett. Bredare än jag tänkte från början. Idéerna och mödan börjar sakta ge något tillbaka.
Jag pekar på skärmen och visar projektet jag slipat på under natten. Han nickar. Elina bakom oss tar emot en kund i receptionen. Victoria är på väg in. Isabella, Daniels fru och numera också kollega och delägare, ska också komma. Ja. Daniel och Daniel. Båda med smeknamnet Danne, såklart.
Det är fräscht på kliniken, men vi har planer på mer. Petter Northug ska komma in och köra cryokammare om en stund. När vi gått igenom projektet tar jag en sipp ur min Bluewater-glasflaska.
”Jo, kampanjen”, säger han och sneglar på pristavlan bakom receptionen. Elina och kunden har precis gått mot Insculpt-rummet. ”Vi kör den veckan ut. Sedan borde vi styra upp den. Eller vad tycker du?”
Jag tänker på alla färgglada, laminerade A4-lappar med kampanjer som har prytt kliniken under fem års tid. ”Jo, det stämmer nog”, svarar jag. ”Vi skjuter oss själva i foten om vi har för många. Men vi vill ju samtidigt inte vara för dyra. Vi vill ju vara … eller ha priser som får …”
Jag avbryter mig själv. Vet att han har rätt. Vi behöver inte längre vara desperata. Men jag vet också att vi ska vara rättvisa. Vi är ju trots allt den lilla kliniken med den stora tekniken. Någonstans där i Sherwoodskogen. Nu med bättre förutsättningar att stå stabilt och förhoppningsvis också stödja andra aktörer som har det kämpigt.
I en bubbla av optimering. Med ett monster vi själva var med och födde ur en Insculpt-maskin för mer än sex år sedan. Vad vi visar på den där skärmen får bli nästa kapitel.
Fem Insculpt-behandlingar för 1 899 kronor. En sista gång till det kampanjpriset. Gäller till och med den 11 oktober 2026.
