En av fyra har ont i Sverige. Vi har analyserat varför. Är du en av dem?

Vi pratar mycket om inflammation på Bio Logic. Om återhämtning, rörelse, sömn och om vad som händer när kroppen under lång tid inte riktigt får det den behöver. Men innan man försöker optimera något bör man göra det som kanske är själva grunden inom biohacking. Analysera först.

Så den här gången tänkte vi göra något lite annorlunda. Vi tänkte analysera Sverige. Inte ekonomin. Inte politiken. Utan kroppen.

För när man börjar titta på hur många människor som lever med långvarig smärta i Sverige framträder en ganska obehaglig bild. Vi har ont. Väldigt ont.

En av fyra. Det är lätt att läsa en sådan siffra och gå vidare. Men tänk på vad den faktiskt innebär. Fyra personer runt ett middagsbord. Fyra kollegor på jobbet. Fyra vänner på en resa. Statistiskt sett lever en av dem med långvarig smärta.

Och hur står sig Sverige mot resten av världen? Det är faktiskt svårare att svara på än man kanske tror. Olika länder definierar och mäter långvarig smärta på olika sätt, vilket gör raka jämförelser osäkra. Men en sak är tydlig. Vi är långt ifrån ensamma. Smärta är ett enormt globalt hälsoproblem, och ländryggssmärta är i dag den enskilt största orsaken i världen till år levda med funktionsnedsättning.

Men innan vi börjar jämföra Sverige med resten av världen behöver vi förstå våra egna siffror bättre. För när vi tittar närmare på var svenskar faktiskt uppger att de har värk blir bilden ännu mer anmärkningsvärd.

Nästan varannan svensk uppger värk i flera av de stora områden vi mäter.

Och nej, det betyder inte att halva Sverige lever med långvarig smärta. Det är två olika mått. Men det säger ändå någonting om hur vanligt det har blivit att gå omkring med en kropp som gör ont.

Så var har Sverige ont?

Nästan varannan svensk har värk, men vad betyder det egentligen?

När vi tittar närmare på siffrorna blir bilden nästan mer slående. 49,4 procent uppger värk i nacke, skuldror eller axlar. 47,9 procent uppger värk i rygg, höft eller besvär av ischias. Och 45,9 procent uppger värk i händer, armbågar, ben eller knän. Samma person kan naturligtvis förekomma i flera grupper och statistiken omfattar både lätt och svår värk. Men oavsett hur man vrider på siffrorna är det väldigt många människor som har ont någonstans.

För oss på Bio Logic är det här inte bara statistik. Vi får nästan dagligen höra kundernas egna berättelser. Om ryggen som inte längre gör lika ont. Spänningarna i nacken som har minskat. Leder som plötsligt känns bättre än på länge. Det kommer från cryokunder, rödljuskunder och Insculptkunder, människor som alla har sin egen historia om vad som har fungerat för just dem. Det är också en stor del av vår egen drivkraft. För det är faktiskt lite smärtsamt att sitta på så mycket erfarenhet av metoder som kan vara alternativ eller komplement till läkemedel, samtidigt som stora delar av befolkningen knappt vet att de finns. Kyla löser inte allt. Rödljus optimerar inte allt. Insculpt är inte svaret på varje problem. Men efter över 30 000 behandlingar vågar vi säga en sak. De här verktygen kan göra mer för vissa människor än många tror.

Det är också här vi tycker att statistiken blir mer intressant än själva procentsatserna. För kroppen har inte plötsligt blivit sämre konstruerad. Våra ryggar, nackar och knän har inte förändrats särskilt mycket på några generationer. Däremot har sättet vi använder kroppen på förändrats enormt.

Vi sitter mer. Vi tittar ner i skärmar. Många av oss rör oss mindre i vardagen samtidigt som vi kanske tränar hårt några gånger i veckan. Vi sover inte alltid tillräckligt, lever med stress och har byggt bort mycket av den naturliga variation som kroppen en gång utsattes för.

Men kan det verkligen förklara att så många har ont?

Förmodligen inte ensamt. Och det är här vår analys egentligen börjar.

Har Sverige mer ont än andra?

Det korta svaret är att det är svårt att veta exakt. Länder mäter och definierar långvarig smärta på olika sätt, vilket gör raka jämförelser osäkra. Men när forskningen använder samma metod för att jämföra specifika smärttillstånd framträder tydliga skillnader mellan olika delar av världen. Ländryggssmärta är samtidigt den största enskilda orsaken globalt till år levda med funktionsnedsättning, så det här är långt ifrån ett svenskt problem.

Det finns samtidigt platser i världen där människor inte bara verkar leva längre, utan också behåller sin fysiska funktion långt upp i åldrarna. De så kallade Blue Zones brukar beskrivas som Okinawa i Japan, Sardinien i Italien, Ikaria i Grekland, Nicoyahalvön i Costa Rica och Loma Linda i Kalifornien, USA. (Blue Zones är ett helt ämne i sig som vi gärna återkommer till i ett annat inlägg.)

Sen finns det en plats på Norrtullsgatan 39C i Stockholm som har sin egen Blue Zone. Den håller −87 grader, och märkligt nog brukar folk komma ut därifrån mer levande än när de gick in.

Vi kan inte säga att människorna i de riktiga Blue Zones har mindre ont, den jämförbara statistiken finns helt enkelt inte. Men deras sätt att leva väcker en intressant fråga. De går. De arbetar med kroppen. De rör sig naturligt genom hela dagen. De äter relativt enkelt och lever ofta i starka sociala sammanhang. Vi i Sverige har byggt bort mycket av det, och sedan försöker vi träna ikapp det några timmar i veckan.

Kan en del av vår smärta finnas någonstans i den skillnaden?

Så varför har vi så ont?

Det enkla svaret är kanske att vi rör oss mindre. Och ja, framför allt i vardagen gör vi nog det. Vi går mindre, leker mindre och har byggt bort tusentals små rörelser med bekvämare alternativ. Det fanns trots allt en tid när man åtminstone var tvungen att resa sig ur soffan för att byta kanal på teven.

Samtidigt kanske vi tränar mer än någonsin. En timmes HIIT på SATS. Fyrtiofem minuter hot pilates. Gym, löpning och padel. Hur många stod egentligen framför teven på 80-talet i pannband och trikåer och körde aerobic? Kanske har vi bytt vardagsrörelse mot schemalagd träning.

Men vår egen teori går längre än så. Vi tror att många kroppar har blivit sämre på att ta hand om sig själva. Inte för att kroppen har förändrats, utan för att miljön runt den har gjort det. Stress, sömnbrist, processad mat och en vardag fylld av sådant kroppen ständigt måste hantera. Vad var det egentligen i hudkrämen vi smorde in oss med i morse? Eller i baren med en innehållsförteckning längre än det här stycket?

Och här tror vi att långvarig låggradig inflammation kan vara en del av pusslet. Inte för all smärta och inte för alla människor. Men kanske går många kroppar omkring och hanterar så mycket annat att deras naturliga förmåga att återhämta, reparera och reglera sig inte längre får samma förutsättningar.

Kanske borde vi därför fråga mindre vad vi kan ta för att slippa smärtan, och oftare varför kroppen inte lyckas lösa problemet själv.

Men vänta nu, hade vi inte ont förr också?

När vi började skriva det här inlägget hade vi en ganska tydlig teori. Vi rör oss mindre i vardagen. Vi äter mer processad mat och mer socker. Vi omger oss med fler kemikalier och har byggt ett samhälle där nästan allting blivit bekvämare. Klart att våra kroppar borde må sämre.

Sedan tittade vi nästan 40 år bakåt.

Åren 1988–1989 uppgav 18,8 procent av svenskarna mellan 16 och 84 år att de hade svår värk. Siffran går inte att jämföra rakt av med dagens undersökningar eftersom metoderna skiljer sig, men en sak blev ändå ganska tydlig för oss.

Vi hade väldigt ont redan då också.

Så nu har vi två alternativ. Antingen påverkar all processad mat, sockret, kemikalierna, stressen och bekvämligheten oss betydligt mindre än vi tror. Eller så påverkar de oss, men samtidigt har vi under samma 40 år blivit bättre på att förstå, behandla och hjälpa kroppen. Vi har mer kunskap, större medvetenhet och framför allt helt andra tekniska möjligheter.

Och så har vi förstås läkemedlen. Smärtstillande och antiinflammatoriska preparat är i dag bara några sekunder bort i badrumsskåpet. Finns det ens ett svenskt hem utan en förpackning Ipren någonstans? Kanske har vi inte mindre ont, vi har bara blivit betydligt bättre på att snabbt stänga av signalen.

Vi kan välja vad vi vill tro på.

Men om tekniken och kunskapen har utvecklats så enormt på 40 år kanske den verkligt intressanta frågan inte är varför ungefär en av fyra fortfarande lever med långvarig smärta.

Frågan är varför siffran inte är en av åtta. En av tjugofem. Eller varför inte en av hundra?

Atchooo… rödljus.

Prosit… cryo.

Om Bio Logic fick bestämma

Om Bio Logic fick bestämma skulle vi kanske börja med att stänga av allt varmvatten i Sverige i fem år. Inte för att kalla duschar kommer lösa all vår smärta, men ibland känns det som att vi har gjort våra liv så bekväma att kroppen nästan aldrig längre behöver reagera, anpassa sig eller bli särskilt motståndskraftig.

Sedan skulle vi ordinera mer vardagsrörelse. Gå när du kan gå. Ta trappan. Lek med barnen. Sitt på golvet ibland. Häng från någonting. Lyft något tungt. Gå ut när det är kallt utan att alltid klä bort varenda grad. Sov ordentligt. Ät mat som ser ut som mat. Och fundera ibland på vad du faktiskt utsätter kroppen för varje dag.

Vi skulle också vilja att fler fick upptäcka de verktyg som faktiskt finns. Kyla. Rödljus. Muskelstimulering. Andning. Värme. Sömn. Rörelse. Naturen. Inte som mirakelkurer och inte som ersättning för sjukvård när den behövs, utan som olika sätt att ge kroppen bättre förutsättningar att göra det den faktiskt är byggd för.

Att ta hand om sig själv.

För kanske är framtidens viktigaste biohack inte ännu en tablett, maskin eller avancerad analys. Kanske är det att hjälpa kroppen att komma ihåg hur man läker.

Mer rörelse. Mer sömn. Mer tid utomhus. Mer morgon- och kvällsljus när UV-strålningen är som lägst.

Atchooo… rödljus.

Prosit… Vätevatten... (som vi tar i annat inlägg)